Rent skepp - hårt arbete!

Med en snäckig träskuta på land finns bara ett sätt att snabbt få bort de hemska odjuren; fysiskt avlägsnande medelst skrapa. Med en kraftig högtryckstvätt slår man tydligen in fukt djupt i träet och riskerar frostsprängningar om fukten inte hunnit ut innan kölden kommer, och det gör den ju snart. Dessutom är det inte säkert att snäckorna släpper för det!


Vi inhandlade därför denna ergonomiska skönhet (som är till för lim...) och den fungerade som synes utmärkt, även om det var hårt arbete för kontorskroppen att få bort vartenda liten havstulipan.


Se så vackert!


Men det räckte inte. Så fram med nästa borstskrubbare och påt' igen. Med denna "svinto på handtag" som jag hittade i förrådet jämnade jag ut tjärlagret och fick bort de flesta ojämnheterna på hela skrovet.

När det äntligen var klart sträckte Rune på halsen från Hambos undersköna sittbrunn och deklamerade högtidligt att "Nu är det lunch!"


"Äntligen!" hojtade jag tillbaka och skuttade med lätta steg ned till vattnet och satte mig vid mastskjulet i solen och inmundigade medhavd matsäck. Godaste och mest välförtjänta koppen kaffe på mycket länge!


Sista timmarna ägnades åt att få överdelen på båten ren. Friborden och relingen utvändigt fick sig en avfettad skrubbning med en bra och lagom mjuk borste, och här ses styrhyttstaket åter sakta men säkert bliva vitt.

218 dagar kvar till sjösättning

Tidigt i höstmorgonottan puttrade jag iväg med Svea till varvet för torrsättning - årets absolut sorgligaste dag. Landstyrkan anslöt tack och lov på varvet med årets godaste tonfiskmackor! Det var rejält sommarvarmt i solen, flera var sugna på att masta på och segla iväg! SV 8 m/s - tack och lov lä inne vid varvet. Upptagningen gick som smort för oss med seaquipstöttor och pallvirket från förra året.

Så här går det till att torrsätta på vårt varv:

Först får Svea och besättningen åka slipvagn uppför en backe fram till kranen.


Sedan läggs kranens sling under båten. Första året hade vi en strafflina mellan slingen, men det hoppar vi över numera, risken att de glider är minimal eftersom hon ju är så rak under.


Sedan kommer den mest surrealistiska delen av torrsättningen: Svea lyfts skyhögt över Hambo och Mats R10:a medan vi sliter med att rycka fram stöttor och pallvirke på den i sista stund anvisade slutliga platsen.


Här ses jag andas ut efter Sveas luftfärd, men OJ vad med snäckor...!


Som synes har vi ett inte så litet saneringsarbete framför oss, och vi bestämde på stående fot att hela botten skall få ett rejält lager black varnish i vår till skillnad från i våras då vi endast bättringsmålade, och det straffade sig tydligen...


Här ses resultat före och efter högtryckstvätt. Vi får helt enkelt ta fram en skrapa och borste!


Uppställd och klar, 218 dagar kvar...

Nu börjar landsäsongen - som bisarrt nog är rätt mycket längre än sjösäsongen...!

Avmastning och soltur med hela besättningen

I söndags var det dags att tuffa runt till mastkranen och ta ned masten. Solen sken ikapp med Svea, och kaffet smakade underbart i solen. Vantinställningarna mättes till nästa år så intrimningen skall gå så geschwint som möjligt.


Utöver ett par svettluktande och otrevliga surgubbar i en Nordisk Familjebåt som vi sjasade bort från platsen under mastkranen (eftersom de var färdiga för längesedan) gick allt mycket snabbt och elegant. Här ses spridartejp avlägsnas i rasande fart med vass kniv i högsta hugg! Stefan M hade även den stora vänligheten att bistå.


Väl nere på marken var det en baggis för oss att najja fast förstagsprofil och alla stag och rulla in pinnen i mastskjulet på en av hyllorna avsedda för trämaster. Vi ses nästa år!


Så här naken ser Svea ut utan mast, en sorglig syn för en seglarfamilj...


Vägen hem blev om möjligt ännu trevligare med genomfört värv i åminnelse samt värmande höstsol i ansiktet! Medhavda sjösmörgåsar och rykande kaffe smakade än mer mumma! Svea - här åter vid bojen - ligger redo för att tas upp på landbacken på lördag; årets sorgligaste dag.

Hyundai Hade Humor

Nu har vi precis fått fason på båten den här säsongen tycker vi, allt är ungefär på plats där vi vill ha det och många saker är uppgraderade till bra standard. Vi är inte på långa vägar klara men vi har hunnit med mycket. Första året är ändå första året. Här ses Svea ligga vid bojen och vänta på att nyttjas i solen.


Men dessvärre var detta även dagen då det oundgängligen var slut på det roliga; jag skar ur seglen. Vi konstaterade lite krasst att vi bara seglat för styrbords halsar i år; babords halsar får helt enkelt vänta till nästa år.

Förresten; ge er inte på att vika segel ensamma på ett litet fördäck; det tar JÄTTElång tid och blir JÄTTEdåligt hur man än anstränger sig. När det trots allt var klart var det bara att kasta loss för en belöningstur i sommarsolen, det var över 20 grader varmt och t-shirt räckte gott.


Den maffiga SuperMaxin & 100-fotaren Hyundai (Sveriges största segelbåt som lär ha en spinnaker på 700 kvm) låg med förstäven precis vid utloppet och två riktiga superseglare (typ solbrända, zinkpasta, solblekt hår, seglarkläder...ni hajjar) höll på att sy fast något viktigt i deras försegel.

Jag ville skoja och stack ut huvudet och hojtade: "Ni har inte en CHANS på kryssen!" Tack och lov garvade de och svarade med breda leenden: "Nä, vi inser det..!"...

Gåsö runt

Igår eftermiddag packade jag lite lunch och gav mig iväg på en tvåtimmarstur runt Gåsö. Väl ute på fjärden susade vinden på rätt bra, uppskattningsvis 6-8 m/s, så jag släckte ned i maskin och rullade ut genuan för en slör genom Fällström och ned till Gåsö. I byarna var vi uppe som mest i 4,7 knop enligt gps:en - icke fy skam för en parant gammal madam!


Väl nere vid Ägnösund hamnade vi i lä bakom Gåsö, så in med seglet och gång för maskin genom sundet och upp förbi Långholmen. Där fick vi den tilltagande vinden i näbben, Erstaviken var krabb och mörk och det blåste på en del på den öppna fjärden. Svea stånkade lungt på, och jag funderade på vad hon varit ute i för hiskeliga väder när hon gick som fiskebåt utanför Gotland på Östersjön, förmodligen hela vägen över till Polska kusten, under slutet av 40-talet, hela 50- och delar av 60-talet.


Det var skönt att gå in i kanalen mellan Gåsö och Gåsöö (ja ön heter så) och sedan upp Fällström via rundan runt södra Baggensfjärdens Furuholme och sen hem till bojen. Det var en fin resa på dryga nio sjömil, och tro mig - jag hann i lugn och ro äta lunchen på raksträckorna!

Tjusiga segelplan

Eftersom Svea seglade bättre än vi någonsin kunnat ana skall detta firas med en liten odyssé i seglingbilder!!


Vårt storsegel har vi skrubbat rent med såpa och vatten och de revor vi hittat har familjens segelmakare tejpat igen med största noggrannhet, så seglet såg inte alls så trött ut som vi hade befarat, och stod faktiskt riktigt bra hissat tyckte vi.


Här ses hur enkelt det är att segla båten från akterdäck; man styr med "nödstyrningen", dvs rorkulten, varifrån man har full uppsikt över segelplanen. Båda seglen skotas härifrån samt att genuan även rullas ut och in från denna utmärkta plats. Givetvis ser man även plottern i hytten så man har kläm på var man är.


Masten är rejält stagad med både främre och aktre nedre stag utöver toppvant samt för- och akterstag.

Den skarpögde noterar att det är för lång wire- och för kort tampandel i storfallet om man vill hissa storen fullt (vilket man givetvis vill), vilket vinschen tyvärr fick hacka i sig. Detta leder till att wiren vill låsa sig i sig själv vid hissning, något som givetvis skall justeras till nästa säsong.


Här ser ni genuan luftas, vars akterlik/blåa solskydd skulle kunna sys om. Även detta segel stod fint, men det är också väsentigt nyare än storen. Som på alla mastheadriggade båtar är detta det drivande seglet, storen bidrar mindre till farten och i stort sett räcker genuan bra helt solo rätt långt.


En liten efterrätt vill vi gärna bjuda på; här ett exempel på hur man INTE bör färdas på vattnet. Här har Havets Hjältar (kustbevakningen) fiskat upp denna inte särskilt vackra fisk för dryga veckan sedan i Sandhamn... Ni ser bara nosen ovan vattenlinjen.

Vi höjer glasen för att de ombordvarande klarade sig utan allvarligare skador....

Filterflaga i sikte

För er som är trogna följeslagare av denna blogg (tydligen över 9 000 fler än igår haha) minns säkert med isande ilningar vårt dramatiska äventyr i Mälaren där det lilla förfiltret nästan hade satt igen och vi höll på att drabbas av motorstopp mitt i farleden.


Därför kastade jag ett extra getöga häromdagen på det filter vi då bytte, och till min fasa såg jag en svart flaga flyta omkring därinne och hånle åt mig. Det där är början på en soppatorsk! Man blir ju lite förbannad och undrande vad det kan vara som smugit sig dit. Filtret skall förstås bytas och jag funderar faktiskt på att dissikera det för att se om det är en gummiflaga från soppaslangen eller något bakteriellt som lagt sig där.

Strömma Kanal och till segels!

Vi puttrade till Sandhamn på väldigt trevlig släktträff i helgen och passade då på att dels gå genom Strömma Kanal vilket var mycket trevligt, samt sätta segel för första gången.


Strömmakanalsystemet är i stort sett anpassat för Svea tyckte vi, mycket större båtar än så går helt enkelt inte igenom! Ingaröbron är 11,5, vi hade kanske en knapp meter tillgodo. Farledsdjupet är 1,6m, vi sticker 1,2. För att inte tala om hur trångt det är mellan vissa prickar och fundament! Men vi tyckte att det kändes som det gick snabbt mellan vassruggarna, och trevligt är det att komma till Strömma och knalla upp till slussvakten som gladeligen öppnade bron för oss båda gångerna.


När vi sedan hissade segel på södra Kanholmsfjärden satte Svea genast fin fart och kändes förvånansvärt balanserad och slank. Innan vi kom ut på lite öppnade vatten gled vi fram i ett par knop, men så fort det öppnade upp och eftermiddagsbrisen klättrade uppemot 6 m/s var vi snabbt uppe i en bit över fem knop. Inte illa Svea!!

Notera de sköna tonerna från 70-tals-TV-serien Onedinlinjen...


Så här såg vi ut från en passerande Waxholmsbåt.

Vajert! Blev du spak...?

Så här förvirrade var ritningarna innan beslut togs att installera ett nytt spakstativ och nya vajrar...

Detta innebar - utöver att själva stativet skall monteras ned i en alltför trångt navigationsbord - att fästena på vajrarna på motorsidan måste göras om. Förstås...

Min gode vän Chiefen är en väldigt händig person som snabbt och elegant hjälpte till att svetsa ihop två nya specialfästen i form av två plattor som passar ihop med de gamla fästeshållarna.


Ett av fästena blev först lite "goddag yxskaft" kan man säga beroende på att jag i förstone inte hade lyckats få loss det gamla fästet från backslaget med muttrar och bultar i tum så vi fick hela bilden klart för oss (Borg Warner...). Försök gänga på den nya plåten! Men - ehhh - det går ju inte...?


Tillbaka till ritbordet (eller snarare till Chiefen) som sågade av muttern från plåten igen, gängade på den på det gamla fästeshållaren (svart) och sedan svetsade tillbaka härligheten. Perfekt! Rostfritt? Jo ja tackar jag!


Så borra samt skruva fast vajerhöljena med byglarna på de nymodifierade fästena och koppla ihop och justera vajrarna och kolla att slaglängd och glapp blir helt rätt. Här gassidan...


...och här på backslagssidan. Slaglängden blev helt perfekt i båda fallen och de nya fästena känns mycket stabila. Jag ville givetvis ut och provköra, men först röjde jag hela båten och la tillbaka alla durkar, luckor, verktyg och miljoner andra småprylar man drar fram, samt sanerade båten från trädamm.


Här ser ni spaken in action för första gången! Fredagen bjöd ju på kulingvindar, men Svea stretade glatt ut på en liten sväng på Baggensfjärden och spaken fungerade toppen, särskilt vid den lite kniviga återkomsten till bojen i hård vind; en hand på ratten och en hand på spaken - perfekt och enkelt! Det är lättare att utnyttja kraften i den stora propellern om man med den ena handen kan växla och gasa till och sedan skifta samtidigt som man styr med andra.

Spaken i bordet!

Nu gäller det! Spaken i BORDET!

Eftersom vi har båten liggande vid boj ställer det höga krav på logistik. Därför packade jag ned alla verktyg och hjälpmedel som överhuvudtaget skulle kunna vara till nytta vid ett spakmontage.

Att betänka är dessutom att man inte har 220v, särskilt inte på en båt som inte går att köra in till en brygga. ALLA verktyg utom möjligen skruvdragaren är alltså manuella...

Det blev riktigt bra tycker jag! Så här gjorde jag:


Det här med att malla var svårt. Det var mycket som skulle tas hänsyn till. Stoppvajern som satt farligt nära, några försänkta skruvar i instrumentpanelen, spaken får ej vara i vägen, använd så mycket som möjligt av det gamla hålet, kan jag skruva fast reglaget i nåt, hur skall vajrarna gå härifrån, får vi plats?? mm mm.

Tillslut tyckte jag att jag hade hittat en tillräckligt bra plats och tejpade fast mallen och ritade runt med märkpenna.


Sen borrade jag upp hörnen, först med liten borr och sedan med en grövre (bilden). Då kom skruvdragaren mycket väl till pass förstås.


En liten hobbysåg fungerade utmärkt att ta bort det mesta utöver det gamla hål som det tidigare reglaget var monterat i.


Sedan kom ett gammalt raspset från Clas Ohlson väl till pass (79 kronor för tre raspar tror jag). Rund, halvrund och flat rasp - alla kom till nytta när jag skulpterade fram detta vackra hål.


En annan magnifik 40-årspresent som jag fick av Chiefen och hans familj var två otroligt fina stämjärn. De kom också mycket väl till pass... Jag var tvungen att ta ur en hel del ur en tvärbalk för att få plats. Se nästa bild så förstår ni...

Som sagt, millimeterprecision förbi stoppvajern...!


Sådärja. Notera uppsamlingspåsen (istället för dammsugare)!


Därefter dök jag ned i detta dokument. Det ser faktiskt lite värre ut än vad det är.


Sen kopplade jag vajrarna i reglaget. Tillslut fick jag märka upp vilken som skulle fästas var, för jag glömde irriterande nog bort det heeeeeela tiden och var tvungen att kolla i papprena igen. Sen drog jag vajer till maskin och backslag och de var minst lika böjliga som de gamla vilket var en stor lättnad. Och de räckte ända fram.


Slutresultatet! Jag borrade fyra hål och drog fast stativet i bordet, sen ändrade jag spaken så att neutral är i det läget när spaken är rakt upp istället för snett bakåt som är orginal. Varför kan man undra, på nåt sätt vill man veta att man SKULLE kunna lägga full back om man behöver. Dessutom är det lättare att se vad som är neutral.

Slutligen en liten avputsning med t-röd och så åkte den klassiska klisterlappen upptill på plats. Ta-daa!

Imorgon återstår måttagning för de plåtar där vajerhöljet skall fästas på maskin och backslag då detta måste göras annorlunda från innan. Till ovärdelig hjälp med detta kommer min kompis Chiefen att bistå.

Visst blev det tjusigt?